09 oktober, 2006
Statement
Hade någon sorts uppvaknande i fredags. Vaknade kl 06 i soffan, i morgonrock som jag aldrig har på mig annars och visste inte riktigt hur jag hamnat där. Gick och la mig i sängen och sov några timmar till och mådde sen riktigt kasst resten av dagen. Sa till någon förra veckan att jag varit ute rätt mycket senaste tiden och kanske skulle börja ta det lite lugnare och med "senaste tiden" menade jag sedan mitten av våren ungefär. Personen jag pratade med trodde jag menade de senaste veckorna!
Nu i fredags kände jag att nu MÅSTE jag faktiskt börja ta det lite lugnare, både för min egen och andras skull. Visst att jag skulle jobba i torsdag och även vara med på efterfesten, det hade jag planerat. Men att det skulle bli sån fart på mig det var inte min plan. Mitt "problem" är att jag har så förbannat kul och aldrig vill gå hem! Dessutom får jag minnesluckor, det har jag i och för sig alltid haft men det har börjat störa mig mer den senaste tiden.
Mitt mönster det senaste halvåret har varit att gå ut på helgerna, helst bara en gång per helg men råkar det hända fler saker samma helg är inte jag den som tackar nej, jag vet helt enkelt att jag kommer ha så förbannat kul! Och det har jag haft och har... men i fredags med ett fyllesamtal jag knappt minns till en person jag inte ville riskera att säga fel saker till och armarna och knäna fulla med blåmärken så kändes det inte som om det var värt alla bakisdagar, minnesluckor och blåmärken längre.
Jag tänker, hur tråkigt det är låter, börjar lugna ner mig lite ¶ 11:02
Nu i fredags kände jag att nu MÅSTE jag faktiskt börja ta det lite lugnare, både för min egen och andras skull. Visst att jag skulle jobba i torsdag och även vara med på efterfesten, det hade jag planerat. Men att det skulle bli sån fart på mig det var inte min plan. Mitt "problem" är att jag har så förbannat kul och aldrig vill gå hem! Dessutom får jag minnesluckor, det har jag i och för sig alltid haft men det har börjat störa mig mer den senaste tiden.
Mitt mönster det senaste halvåret har varit att gå ut på helgerna, helst bara en gång per helg men råkar det hända fler saker samma helg är inte jag den som tackar nej, jag vet helt enkelt att jag kommer ha så förbannat kul! Och det har jag haft och har... men i fredags med ett fyllesamtal jag knappt minns till en person jag inte ville riskera att säga fel saker till och armarna och knäna fulla med blåmärken så kändes det inte som om det var värt alla bakisdagar, minnesluckor och blåmärken längre.
Jag tänker, hur tråkigt det är låter, börjar lugna ner mig lite ¶ 11:02
